Ett liv som gris

Ett liv som gris 2015

Stöd vårt arbete

  • Vårt arbete för djuren är inte möjligt utan våra supporters och vi hoppas att fler vill stödja våra kampanjer genom att bli månadsgivare.
  • SMS:a START DJUR100 till 72370 för att donera 100 kronor i månaden eller START DJUR50 till 72370 för att donera 50 kronor varje månad till Djurrättsalliansen livsviktiga arbete.
  • Du kan också donera direkt till vårt plusgirokonto 42 54 11-6.
Du är här: Startsidan Kritiska röster Tidigare anställd

Bevittnat...

" I alla sektioner låg det döda grisar, antingen i eller utanför boxarna. Många vinglade och var väldigt svaga. Ingen hade halm. "

Blackstaby, Flen


"Djurplågeriet fick mig att lämna grisindustrin"

Skriv ut
AddThis Social Bookmark Button

anna-lena-thomssonAnna-Lena Thomsson var som så många andra: hon älskade djur. Under uppväxten på landet tjatade hon på sina föräldrar om att få ta hand om olika husdjur och hon läste till djurvårdare för att kunna jobba med sitt intresse. Strax efter utbildningen fick hon anställning på en av Sveriges största grisfarmer. Ett och ett halvt år senare lämnade hon sitt jobb med helt nya ögon och blev så småningom en aktiv förespråkare för djurs rättigheter. Idag målar hon tavlor och håller föredrag om sina intryck och upplevelser inom grisindustrin.

– Jag var en klassisk djurvän. Jag ville ut och jobba med djur och samtidigt se verkligheten, säger Anna-Lena.

Utan att riktigt kunna formulera det för sig själv hade hon svårt att få ihop den motstridiga bilden av svensk djurhållning.

– Under utbildningen till djurvårdare matades vi med uppfattningen att Sverige har världens strängaste djurskyddslag och att djuren i Sverige har det bra. Jag trodde på det, samtidigt som reportagen om djurplågeri och långa djurtransporter ibland flimrade förbi på TV och tog plats i mitt huvud. En anledning till att jag sökte jobb på just den här grisfabriken var att de hade slakteri på området. Det var ju bra, tänkte jag, för då slapp grisarna transporteras. Jag tänkte inte på att många djur fraktades dit från andra delar av landet, säger Anna-Lena.

Hon var en av fem-sex djurskötare på farmen som inhyser 8 000 grisar samtidigt. Redan första dagen introducerades hon till vad som skulle bli en av hennes vanligaste arbetsuppgifter: att titta igenom boxarna med de nyfödda kultingarna och plocka ut de som verkade svaga och olönsamma att föda upp.

– Sen tar man dem i bakbenen och dödar dem genom att slå dem hårt i betongväggen.

Andra rutiner bestod i att skrapa rent grisarnas boxar, övervaka utfordringsmaskinen, medicinera och kastrera hankultingarna; ett ingrepp som sker några dagar efter födseln utan bedövning.

– Behandlingen av djuren var chockartad för mig först. Men jag har som de flesta i vårt samhälle en djup arbetsmoral och jag tänkte att jag måste göra det här, jag hade ju skrivit under ett anställningskontrakt. Jag ansträngde mig verkligen för att komma in i jobbet och försökte stänga av tankarna. Men jag drömde mycket mardrömmar i början så jag antar att hjärnan bearbetade det i sömnen, säger Anna-Lena.

Hennes jobb var stressigt och det var viktigt att hålla koll på att tiden som lades på en gris inte översteg vad den skulle generera ekonomiskt i slutändan.

– Enligt svensk lag ska djuren ha rätt till sitt naturliga beteende och djurvårdaren ska kunna se varje individ och säkerställa att den mår bra. Det fanns inte en chans till det. I stallet med slaktsvin skulle jag lägga max några minuter på skötsel per dag, i varje avdelning med 320 individer. Grisarna är fullständigt understimulerade, de kan inte dra sig undan och det finns absolut ingenting att sysselsätta sig med. De får en skopa strö och maskinell utfordring med mat två gånger om dagen. Det är allt som händer. Kalla det naturligt beteende?

– Egentligen är ju grisar nyfikna, aktiva och sociala djur som ägnar tolv timmar om dagen åt att böka och söka föda. Men här blev många apatiska av sin tillvaro, säger Anna-Lena.

De flesta grisar i Sverige slaktas när de är ett halvår gamla. Då väger de runt 90 kg och hålls tio-elva stycken i en box. Mot slutet kan de knappt vända sig om i trängseln och alla får inte plats att äta samtidigt.

Efter ett års arbete tog Anna-Lena semester i fem veckor. När hon kom tillbaka slog verkligheten på grisfarmen emot henne. Tvivlet inför verksamheten och sin egen roll i den gjorde henne plötsligt ångestladdad och förtvivlad. Hon tog ett steg bort genom att vägra använda bultpistolen på sjuka och olönsamma djur mitt framför alla de andra grisarna i boxen.

– Plötsligt såg jag vad jag höll på med. Men jag var ändå så inställd på att göra mitt jobb. En gång efter semestern stod jag inne i slaktsvinstallet och bara grät och grät. Jag var tvungen att ta mig därifrån men vetskapen om att jag kunde lämna gjorde det bara ännu värre. De skulle ju bli kvar där, de får inget annat liv. De bara sitter där, 24 timmar om dygnet.

Anna-Lenas samvetskval växte och tankarna hon haft i början om att kanske kunna göra något bra för grisarna formulerades till en smärtsam insikt: ”bra” finns inte på kartan.

– I slutet fokuserade jag all min kraft på att desperat skrapa boxarna. Skrapa och skrapa. Det var det enda område där jag kunde påverka, det enda jag kunde göra inom ramarna: försöka hålla rent.

Ett halvår senare sa hon upp sig. Det tog ytterligare ett år att bearbeta händelserna och få kraft att vända skuldkänslorna till någonting konstruktivt. Anna-Lena kallar sig fortfarande djurvän, men numera är hon vegan och menar att alla djur har rätt till sina egna liv. Hon är noga med att inte peka ut sin före detta arbetsplats; namnet saknar betydelse eftersom det är systemet av djurutnyttjande som hon vänder sig emot. Inför julen för några år sedan fick hon en artikel publicerad på DN Debatt där hon beskrev grisarnas verklighet och hon håller regelbundet föredrag om sina upplevelser. Hon har även försökt få till stånd en dialog med Sveriges grisproducenter, bland annat om hur de använder begreppet ”naturligt beteende” i sina reklamkampanjer.

– Fram tills den dag en gris kan se mig i ögonen och förmedla till mig: ”det är okej att du tar mitt liv för din njutnings skull” – och den dagen tror jag inte kommer – så kommer jag att fortsätta att försöka göra människor, media och beslutsfattare medvetna om de övergrepp som pågår. Jag gör det för grisarnas skull, säger hon.

 

Ett liv som gris

Under två års tid har aktivister från Djurrättsalliansen besökt närmare hundra slumpvis utvalda grisgårdar. Det är omkring en tiondel av Sveriges alla grisfarmer. Vårt undersökningsmaterial består av allt från stora industrifarmer till små familjegårdar. På varje gård har vi med hjälp av videokameror, kameror och anteckningsblock dokumenterat de övergrepp och lagbrott vi har sett.

Det omfattande material som vi samlat in ligger till grund för den här kampanjen. Våra betraktelser ger en oroväckande bild av de svenska grisarnas verklighet – en vardag präglad av tristess, sjukdomar och hårda betonggolv.

Följ med Djurrättsalliansen bakom köttfabrikernas stängda dörrar och ta del av våra avslöjanden.

Vågar du se sanningen?

Våra sociala medier

Bli fan till Djurrättsalliansen på Facebook, eller bli vän med oss på MySpace. Skriv gärna upp dig som prenumerant på vårt nyhetsbrev. Missa heller inte våra RSS-flöden:

Om Djurrättsalliansen

Djurrättsalliansen är en rikstäckande djurrättsorganisation som utgörs av lokalgrupper i olika städer. Det är våra aktiva medlemmar som driver och utgör Djurrättsalliansen. En stor del av Djurrättsalliansens kampanjer och material bygger på det arbete som vår researchgrupp utför. Syftet med den är att avslöja och motverka djurplågeri i alla dess former.

Allt arbete är oavlönat och alla donationer går oavkortat till arbetet för djuren.

Kontakta oss

  • Djurrättsalliansen
    Box 2107, 128 23 Skarpnäck
  • Telefon: 072-300 39 00
  • info@ettlivsomgris.se
  • Plusgiro: 42 54 11-6